Som hemma fast annorlunda

Tiden pa The Rock visade sig faktiskt bli en av hojdpunkterna pa resan, trots den slang av mindervardeskomplex som drabbade mig nar jag forst flyttade in och det faktum att det utan tvekan var det skabbigaste stallet jag bott pa. Raknade baddarna och insag att vi var 17 personer som trangdes i dormet. Fyra sma roterande flaktar hade vi att samsas om. Inga fonster vilket innebar att den enda ljuskallan var ett liten lampa i ena hornet. Rangliga sangar, kackerlackor i duschen och sa myggorna. Alla. Dessa. Myggor. Jag har aldrig under hela mitt 21-ariga liv upplevt nagot liknande. Jag undrar om mina fotter nagonsin kommer aterfa sin forna form. Sa varfor det var sa bra kan jag inte satta fingret pa. Det var val pa grund av nagot slags gemenskapssyndrom bland oss som genomlevde detta tillsammans. Men jag vet inte. Hursomhelst sa trivdes jag som fisken i vattnet.

Det var nog mycket The Rock som gjorde att jag stannade sa pass lange pa Phi Phi. Tiden forsvann dar pa nagot markligt satt. Har inte varit jatteaktiv under veckan som gatt utan snarare valdigt stillasittande. Detta med undantag fran en dag da vi agnade oss den underskattade aktiviteten cliff jumping, nagot som jag gick med pa i ett svagt ogonblick efter oavbrutna patryckningar av min sanggranne Sam. Sams dumdristiga forslag resulterade trots min skepsism i en lyckad heldag med klipphoppande, snorkling samt en tur till Maya Bay, stranden dar filmen The Beach spelades in for ack sa manga ar sedan. Kort och gott the beach-beachen.

        
Fran hoger: Sam, Liv, jag,
Marc och flum guide
                                              
Det var forst i forrgar jag fick andan ur vagnen och begav mig mot detta grannland i soder. Jag var lite sliten efter sista kvallen pa Phi Phi. Denna spenderades tillsammans med diverse rumskamrater samt sota Lisa fran Linkan och borjade med buffe, fortsatte med fotboll och avslutades med ett genomtankt sandsslottsbygge pa stranden. Nu ar jag i Kuala Lumpur och forsoker febrilt vanja mig vid att vara i en storstad. Blygsamma 23 timmar tog det fran avgang till ankomst. Blev avslappt klockan 04.30 igarmorse pa en liten terminal utan personal 2 mil utanfor staden. Som tur var hade jag sallskap med Marc - en hollandare jag larde kanna pa Phi Phi - och vi lyckades pa nagot satt fa tag pa en billig buss som tog oss hela vagen till chinatown och efter en stunds promenerande fann ett rum dar vi till slut fick satta ner vaskan for att sedan kollapsa och sova atta timmar i strack. Men idag ska vi gora stan!

Jag kan borja med att meddela att Ylva ar hemkommen! Malapascuas fataliga befoklning ma sorja over detta men jag tror vi ar manga som ar glada over att hon aterigen ar pa svensk mark, speciellt som ryktet sager att det stundande parlamentsvalet i Filippinerna for med sig en minst sagt orolig stamning.

Sjalv befinner jag mig nu i Vientiane, Laos. I denna blygsamma huvudstad rader ett ofrankomligt lugn. Kan inte med ord uttrycka hur befriande det ar. Trots den 39-gradiga varmen. Vi anlande igareftermiddag efter att ha spenderat 15 timmar i standbylage pa Kuala Lumpurs flygplats. Later nog betydligt mer brutalt an det var. Nagra timmars somn pa det bekvama golvet, Starbucks-kaffe, lite kortspel samt luffarshack och sen var det dags for boarding. Varre saker har man upplevt.



For ovrigt maste jag saga att Gili Meno utan tvekan levde upp till forvantningarna. Sista dagen hoppade jag i vatdrakten igen och tog ett dyk vid sa kallade The Slope. Tank akvarium sa kanske ni kan forestalla er. Riktigt riktigt haftigt faktiskt.







Efter fyra slappa dagar pa lilla Meno tog vi baten over till Gili Trawangan. Pa GT som jag valt att kalla det, var det inte riktigt samma harmoniska stamning som pa Meno men vi lyckades komma over ett fenomenalt hus och dessutom fanns dar nagra riktigt trevliga barer och fin strand sa inga klagomal har inte.



Nar vi kom tillbaka till Bali beslutade vi oss for att utforska on pa moped. Detta visade sig vara ett fantastiskt fardsett pa denna lagom stora o och naturen vi passerade var (snalla ursakta min klyshiga formulering) andlost vacker. Risterasser och grona slutningar sa langt ogat nadde. 

Vi akte forst nordost mot de svarta stranderna i Amed. Darifran foljde vi norra kusten till Lovina dar vi steg upp i ottan for lite delfinspaning. Vadret var knappast det basta och humoret inte riktigt pa topp da vi satt i var lilla trabat i en bathjord av turister ute till sjoss. Jag hade mentalt forberett mig pa total delfinfranvaro men strax innan gryningen dok den forsta fenan upp bland vagorna och snart var vi omgivna av de sma liven. Kan inte lata bli att hapnas over dessa fantastiskt fina djur.






Med ett brutalt skyfall i halarna gasade vi vidare och styrde mot Balis bergiga inland. Bade jag och min bakdel var tacksamma over att komma fram till Lake Batur med tillhorande vulkan. Halvt drunknad och totalt genomfrusen men annars vid god vigor. 



Dag 4 motorbike stannade vi till i Ubud, en stad som visade sig ha oandligt utbud av hantverk och fantastiskt goda sallader, innan vi ateramnade vara trogna mopeder och tog en simpel buss till flygplatsen. For att citera Sebastian dag 7 av resan: "Allt utover detta ar en bonus."

Idag ar vi lite trotta. Igar var en tamligen slitsam dag. Vi tog ut pengar. Detta kanske inte later sarsklit betungande, men for oss innebar det en tidig morgon, 45 minuter batfard, vantan, en dryg timmes bussresa samt en kortare tricycle-tur. Sa skulle vi hem igen igen. Detta tog oss totalt 8 timmar.

Behover vi ens saga att vi nu bor lite avsides. On heter Malapascua och vi har nu varit har i 6 dagar. Stormtrivs! Det var inte busenkelt att ta sig hit dock. Efter 5 timmar i en skraltig buss med "old school- ac", dvs kraftigt korsdrag, anlande vi till en ode hamn i den lilla byn Maya. Tanken var att hoppa pa forsta basta farja over till on, men denna forsta basta farja visade sig aven vara dagens sista farja och den hade redan avgatt nar vi kom fram. En herre var vanlig nog att erbjuda skjuts och innan vi visste ordet av sa satt vi pa en liten bat som sag ut att ha upplevt sina battre dagar. Det var morkt, blaste kraftigt och snart var vi totalt genomblota. Det var inte heller jattebetryggande att fa veta, mitt ute pa oppet vatten, att det ar har hajarna haller till. Vi klarade oss over utan sjoslag och fann on i totalt kolmorker. Lilla Malapascua har lite begransat med elektricitet och att finna fram till varat hotell visade sig vara lite problematiskt. Vad som sedan var annu mer problematiskt var nar vi klockan 19 gav oss ut pa de ode stigarna for att kopa lite tandkram. Vi hade fatt veta att det fanns en butik nagonstans och de fa manniskor vi motte gav oss bara bestamda pekningar ratt ut i  den svarta buschen som svar nar vi fragade om vagen. Exakt hur lange vi irrade runt i skogen vet vi inte, men nar vi val fann det lilla skjulet som forestallde butiken kandes det som . Vi kunde antligen borsta vara tander (i kallt saltvatten da det ar det enda som finns att tillga) och somnade efter att ha hittat en lamplig placering pa var lilla flakt sa att atminstone nagon kroppsdel svalkades i den extrema varmen. 

Dagen darpa slog vi upp dorren till var bungalow och insag till var fortjusning och stora forvaning att vi bodde precis pa den kritvita stranden. Gott! Var forsta bekantskap pa on, Julius (som for ovrigt tror att Sverige och Thailand har samma klimat..), gav oss en guidad tur pa hans lilla moppe med Lady Gaga som bakgrundsmusik. Denne man visade oss alla ons strander och imponerade med sina palmklattrarkunskaper och hamtade oss varsin kokosnot. Farsk kokos var inte fel.


 

Malapascua ar kant for sin dykning och Hanna fick antligen mojlighet att paborja sin dykarutbildning! Detta utspelade sig pa Fun & Sun Dive Shop, ett stalle med otroligt mycket personal men bara instruktoren tycks jobba. Sa medans Hanna svettades med sin open water kurs drog den ovriga personalen med Ylva pa fisketurer och sjoborrejakter. En av dagarna foljde Ylva med ut och gjorde ett provdyk i det pittoreska Coral Garden dar vi faktiskt sag "Nemo in person" som Julius sa fint uttryckte det. Nar diverse prov var avklarade firades det med filippinsk rom och cola i dykshoppen med hela personalstyrkan.


Fun & Sun's sjoborrelunch



Det var med andra ord ratt segt att stiga upp tidig morgon till var planerade bankomatfard. Narmaste bankomat ligger alltsa i Bogo drygt tva timmar bort, sa nar vi val var dar passade vi pa att gora ett rejalt uttag pa 35 000 pisos, alltsa ungefar 5000 sek. Nar vi lyfte ogonen fran sedelbunten fastnade blicken pa en skylt till hoger om bankomaten "Buy a lot 35.000p". Ofta man kan kopa en tomt for pengarna man just tagit ut. Var inte oroliga, vi motstod frestelsen och kommer hem som planerat.

Imorgon lamnar vi denna plats med ett stygn av sorg i hjartat. Da invanarantalet inte ar sarskilt stort tog det bara nagra dagar innan lokalbefolkningen borjade kalla oss vid fornamn och vi har kant oss valdigt valkomna och kommer sakna vara stamstallen.  

  


 

Eftersom det var ett tag sedan vi sist skrev varnar vi harmed otaliga lasare for detta langa och innehallsrika inlagg(utan bilder....) Sedan var senaste uppdatering har vi betat av norra Vietnam och befinner oss nu i Filippinerna.
 
Vi lamnade Nha Trang och grabbarna bakom oss och tog nattaget mot Hoi An. Denna tagresa var en upplevelse utover det vanliga. Vi hade bokat sovvagn, aven kallad soft sleeper, vilket lat bra tyckte vi. Nar vi val lyckats klamma oss igenom den tranga korridoren och funnit var fyr-baddarskupe fann vi att den for det forsta var last och for det andra, efter att konduktoren skrikit och bankat pa dorren x antal ganger, att det redan sov fem personer i den. Bara att krypa ner da! Vi var for forsta gangen glada over vara reselakan da vi inte kande for att dela lakan med aldre vietnamesiska man. Resan tuffade pa forbi risfalt, vattenbufflar och cyklister med asiatiska hattar(ni vet ^). Efter en stund kande vi hungern komma krypande och vi gav oss ut pa jakt efter den icke-existerande restaurangvagnen. Pa var promenad genom taget passerade vi de vagnar som inte var soft sleeper. Dar satt, lag och stod manniskorna overallt pa trabankar och golv och vi fick storogda blickar samt en och annan grabbning runt vristerna nar vi gick forbi. Tillaggas ska att denna tagresa var 12 timmar lang. Vara harda kupesangar kandes helt plotsligt mycket bekvamare.
 
Vi spenderade tva natter i Hoi An, en aldre och mycket lugnare stad an de vi tidigare hade besokt. Gatorna var sma och mysiga, och de myllrade av skraddarbutiker, restauranger och fina gallerier med vietnamesisk konst. Ylva tog en dagstur och besokte My Son, gamla ruinlamningar, men i ovrigt tillbringade vi tiden med att strosa langs floden och i gamla stan. Detta var helt klart en plats i var smak.
 
Vi bytte fardsatt och flog upp till Hanoi dar vi tog in pa Hanoi backpacker hostel. Som vi hade langtat efter vaningssangar och delade badrum! Vi fick inget superbra intryck av den hart trafikerade och dammiga huvudstaden men positivt var att vi fick tillfalle att umgas med Lin, Lisette och deras bihang. Detta gjorde Hannas Hanoi och vi hade nagra trevliga kvallarna tilsammans! 
 
Vi flydde fran storstaden och gjorde en utflykt till det beryktade Halong Bay for en tvadagars batresa. Var tur fick en ovantad inlednig under forsta lunchen da en overpretantios dansk hamnade i en haftig diskussion med varan gangsterguide angaende maten. Denna diskussion utvecklades till hotelser och forolampningar for att sedan sluta upp med ett brutalt vattenkrig, medan en forstummad Ylva satt precis mitt emellan. Allt detta utspelades mitt framfor ogonen pa en chockerad turistgrupp samt besattning. Bortsett fran denna incident var resan lugn och trevlig med oerhort fina vyer(bilder kommer sa smaningom). Vi umgicks med tva norskor och spenderade dagarna med grottvandring och kajakpaddling.
 
Vi lamnade Vietnam och flog till Filippinerna. Mellanlandningen agde rum i den kinesiska staden Guangzhou(nej, vi vet inte sakert hur detta stavas eller uttalas och annu mindre vart det ligger). Nar vi anlande var flygplatsen ode och paminde obehagligt mycket om en allman toalett. Vi foljde transferskyltarna och kom till tullen, nagot som gjorde oss forvanade da vi bara skulle byta plan. Aven kontrollanterna verkade forvanade over det faktum att vi faktiskt skulle resa vidare och de verkade inte veta riktigt hur de skulle hantera denna situation. Efter nogrann skanning av pass och ansikten beslagstog alla vara resedokument och vi blev placerade pa tva stolar medan samtlig personal tycktes utreda vart arende. Dar spenderade vi en bra stund standigt iaktagna av en barsk dam, alldeles for lang for att vara kinesiska och med en smatt gam-aktig jargong, och vi borjade pa allvar fundera pa om vi kunde vara efterlysta for nagot brott vi inte mindes begatt. Just som vi borjat oroa oss over att bli stallda infor kinesisk krigsratt, kom en kvinna skyndandes med vara pass i handen och med bestamda steg ledde hon oss till ett rum som liknade en blandning av ett VIP-rum och vantsalen till en gynekologisk mottagning. Soft! En flygplatsupplevelse utover det vanliga.

Vi spenderade tolv timmar i Manila, vilket kandes tillrackligt. En promenad till McDonald's gav oss mojlighet att kopa bade hamburgare och horor. Resten av kvallen agnades at en spannande kackerlacksjakt.

Dagen darpa anlande vi till on Boracay. Vi hade vantat oss mycket turister men da vi kom fram pa skartorsdagskvallen fick vi en smarre chock. Det verkade som om hela den filippinska befolkningen, dvs. drygt 80 miljoner manniskor, hade rest hit for att fira pask. Yes... Detta stamde inte riktigt overens med var bild av en stilla paradiso men nar helgen var over blev det mycket lugnare och vi kunde njuta av den kritvita stranden och de mysiga restaurangerna. Idag ar var sista dag har och vi kom precis tillbaka fran en segeltur runt on. Liten bat, sma och glada filippinare och jattehoga vagor! Vi gjorde aven ett stopp da vi snorklade runt och tittade pa fargglada fiskar. Forutom "Ibizavibbarna" ar Boracay ganska sa nice!  
 
      

 
    

Vi har nu forflyttat oss pa varldskartan och befinner oss i Vietnam. Sista tva dagarna i nz var amnade att spenderas i Christchurch, men efter en narmare titt pa flygbiljetten visade det sig att vi skulle aka en dag tidigare till Auckland. En liten detalj vi holl pa att missa. Vi spenderade alltsa en kulturell dag i Christchurch innehallande botanisk tradgard och konstmuseum, och sedan en i Auckland innehallande absolut ingenting, innan vi bytte varldsdel. Annu en narmare biljetttitt avslojade en tretton timmars vantetid i Hong Kong. Val pa flygplatsen forandrades var frustration snabbt till fortjusning nar vi utan hoga forvantningar fragade i informationsdisken om det var mojligt att fa nagot slags dagsvisum. Tva snabba nickningar foljt av ett kortfattat "Mhm mhm, here is map, bus or train." blev vart svar och vi var inte sena med att hoppa pa taget down town, trots att klockan bara var sex pa morgonen. Pa centralstationen stotte vi pa en liten kvinna fran Indonesien som slot sig till var duo, utan att vi egentligen hade sarskilt mycket att saga till om i fragan. Tillsammans gav vi oss ut i den stora staden, och var nya van vid ungefarligt namn Farida var mycket trevlig. 


Marknad i SoHo med allt fran vackert porslin till fargglada fiskar.

I myller pa vag till Hong Kong park. Kandes bra att for en gangs vara av medellangd nar man spatserar pa gatan. 

Samma kvall anlande vi till Ho Chi Minh, eller Saigon som ar det aldre namnet. Efter en manad pa tomma landsvagar med endast far i sikte var vi fullkomligt chockerade da vart forsta intryck av staden var en taxitur med en galet skrattande, tutande och okoncentrerad chauffor bland sjuka mangder tvahjuliga fordon. Dagen darpa fick vi efterlangtat sallskap av Martin och Henka, Hannas gamla klasskamrater, som kom inramlandes fran Kambodja. Tillsammans varvade vi ner i storstadshetsen med god mat och inhemsk ol. Var prut-teknik liksom vart mod sattes aven pa prov vid Ben Thanh-marknaden samt vid stadens overgangsstallen och med forbattrade kunskaper pa bagge omradena lamnade vi staden tva dagar senare.

          
                                                             Granden in till vart fina hotell

Fardsattet blev tag och detta var pa manga satt en unik upplevelse. Klockan var halv sex pa morgonen och likt Hogwarts-expressen skakade den gamla tagvagnen rofyllt fram medans konduktorerna gick fram och tillbaka dragandes pa vagnar fyllda av diverse proviant. Det var bara magin som saknades. Lagom tills dess att vi borjade slumra in slogs tvn pa ur hogtalarna strommade nagon slags vietnamesisk opera pa extremt hog volym. Som de enda turisterna vi var vaknade upp och sag oss forvirrat omkring for avlasa om vi var de enda som inte uppskattade denna form av tidig underhallning. Nagon som verkligen inte uppskattade detta var Martin, men vad lokalbefolkningen tyckte var svarare att avgora.

Vi hamnade i Nha Trang, ett riktigt semesterparadis, vilket passade oss utmarkt efter det hoga tempo vi hallt tidigare. Vi vagade testa pa ett av de manga gatukoken(las: en valdigt liten vagn, en annu mindre grill och pyttesma stolar och bord) och har funnit att dessa sallan sviker. Prima mat for fem kronor! Vi har brant oss pa stranden och hangt pa Why Not bar. Ylva kostade aven pa sig ett frisorbesok. Ansiktsmassage och klippning for 37 spann. Phu.







Planen for denna femte och sista kvall ar att smaka pa grillad igelkott. Spannande men ratt creepy!

Vi har nu natt Queenstown. En stad med oerhort gott rykte och vi kom hit med tron om att det omojligt kunde vara sa bra som alla sager. Det ar det. En lagom stor stad vid den vackra sjon Wakatipu med ett alldeles for manga mojligheter att spendera alla sina pengar.

Vi ankom lamplig nog den 7:e mars aven kand som HANNAS FODELSEDAG! Med anlednig av denna stora dag tyckte vi att det lampade sig att lagga en enorm summa pengar pa att kasta oss utfor ett hogt stup. Nar vi stod ovanfor det 134 m hoga Nevis bungyn var det inte utan att det pirrade litegrand bade har och dar. Vart liv hangde pa ett gummiband, och i det bandet studsade vi nagra ganger innan vi hissades upp. Varre an sa var det inte. ("Everything gick so fast" som motalamartin- kungen av swinglish och felsagningar sa fint uttryckte sig). Men tusan sa roligt det var! Kvallen spenderades pa det valbesokta World bar tillsammans med vart resefolje. 


Pre Bungy

For att ta vid dar vi sist slutade lamnade vi "absan tassman"(annu ett Martincitat) och darifran reste vi soderut mot Barrytown, vastkustens "Las vegas". Gor nu inte misstaget och tro att detta ar en stad bara for att det slutar med town och jamfors med en miljonstad. Barrytown bestar av ett hus. En bar. Det blev ett teparty, dvs. en utkladnadsfest dar temat var bokstaven T. Alla hade dock inte uppfattat detta tema och bland trafikkontrollanter, transvestiter och texasbor dolde sig en tvattakta strippa. En trippa? Framat smatimmarna kom en narmast exstatisk Ylva utspringande for att informera om padraget pa bardisken. "guys, you really have to see this!" En lokal formaga iford absolut ingenting stod for showen som blev en festlig kontrast till larviga kundvagnsdanser utforda av utspokade strayresenarer. Nagot overaskande men angenamt.


Fran vanster Tarzan, Transan, Turtlen och Turisten

Det var en trott buss som dagen darpa nadde Franz Josephs nationalpark. Dar fanns mojligheten att knalla en heldag pa glaciaren men da vi fatt nog av sno och is denna svenska vinter nojde vi oss med att se den pa avstand fran en hastrygg. Vi gjorde aven ett kort stopp da vi fick beskada Fox glaciar, vilket ar ett utmarkt exempel pa det vi kommit att kalla "speed-turism". Stanna, ut ur bussen, ta en bild, in i bussen, stanna igen, ut ur bussen, ga en 5 min slinga, ta en bild, in i bussen, osv. For basta mojliga resultat inom denna gren har vi aven utvecklat det vi kallar "taktik-turism". Detta gar ut pa att invanta de sallsynta luckorna mellan hjordar av japaner och snabbt som attan ta en bild forestallande oss ensamma i den oerhort vackra naturen. Detta utan att paniken syns i ogonen da en lang ko bildas bakom. Vi borjar bli riktigt vassa!


Vi i sallskap med Jenny och tre tamligen lata pallar men glaciaren i bakgrunden.


I vackra Makaroa bodde vi i trekantiga hus och badade the Blue Pools. Iskallt men blatt.


Vi planerar att stanna har i Queenstown nagra dagar till. Det finns som sagt mycket att se och gora har. Igar akte vi till Milford sound, eller "Soundford Milf" som kung Martin kallade det, for en battur i fjordlandskapet. Fint men regnigt. Precis som Norge. 

Var tid i NZ borjar ga mot sitt slut och om bara en vecka flyger vi till Vietnam. Detta innebar ocksa slutet for det lilla gang som vi hangt ihop med sedan Raglan. Bitterljuvt. Vi ser fram emot en forflyttning mot varmare breddgrader men kommer sakna detta finfina land. Christchurch next!

 
Fergburgerpicknick

Ny buss, nya manniskor, nya platser att beskada. Vi lamnade lugnet i Raglan och besokte Nya Zeelands urinvanare, Maorierna, for en kulturfylld afton. Denna inneholl en traditionell men smaklos maltid foljt av sang och dansframtradande. Vi och vart bussgang fick ocksa chansen att delta i dansen. (For er som gillar hollandare i bara overkroppar som utfor oerhort manliga danssteg kommer en video pa fb. Enjoy) 


Den tradiotionella maoridansen "hakka"

Nasta stopp pa resan gjordes i Rotorua. Dar tog vi en riktig walk on the wild side. Down by the river side sa att saga. Det var dags for raffting. Vi och vara medgalningar bar var gummiflotte till strandkanten, bad en Maori-bon till floden, hade en foga uppmuntrande introduktion och sedan bar det av! Var instruktor var inte sen att beratta att vi utan tvekan var veckans samsta grupp. Riktiga stolpskott som inte kunde paddla i takt for fem ore. Denne skeptiska man fick vatten pa sin kvarn (bokstavligt talat) nar vi nadde det tredje och hogsta vattenfallet. Nagoting gick snett. Valdigt snett. Nar vi lag pa botten nedanfor det 7 meter hoga fallet och enlig de inledande instruktionerna frenetiskt forsokte krypa ihop till bollar och vanta pa flyta upp till ytan trodde vi nastan att var sista stund var kommen. Det var den inte, och upplevelsen var en riktig hojdare. Trots att botten var nadd.


Raftingteamet exlucive fotograf
 

Efter en natt i pittoreska Taipo begav vi oss mot Tongariro national park, for manga kand som Mordor i Sagan om ringen. I Gandalfs narvaro, vid foten av Domedagsberget, startade var 8 timmar langa vandring vid namn The Tongariro crossing. Uppfor rykande vulkaniska berg och forbi blaa emeraldsjoar traskade vi pa med vara korta hob-ben. Nojda men trotta sov vi gott i ett mycket finare rum an vi egentligen betalat for. Flyt ska man ha!



Domedagsberget tornar upp sig. "Vi tankte slanga i en ring men val dar orka vi fan ingenting".


"Rocksurfing"


Emerald lakes

Det nalkades huvudstad for oss och var illorangea Stray-buss. Efter ett kostsamt lakarbesok orsakat av nagra illasinnade skalbaggar som bitit sig uppfor Hannas ena ben och efterlamnat stora vatskefyllda blasor, gav vi oss ut for att uppleva en lordagskvall i Wellington. Dag tva huvudstad spenderades pa Te papa, nz's riksmuseum. Sweet as! som var coola 22 aring till busschauffor Honey brukar uttrycka sig.

I skrivandes stund befinner vi oss pa en ljummen veranda, omgivna av hons och lamadjur. Vi har lamnat nordon och ar nu i en annan nationalpark, Abel Tasman. Vackert!