Alive and Kicking!
Bade Ylva och jag. Trots att vi numera ar separerade. Denna fruktade splittring var planerad sedan lange da den ursprungliga planen var att Ylva skulle flyga hem till moderlandet den 19 april. Men den dar Islandsvulkanens hogst omotiverade utbrott omkullkastade dessa planer och efter visst overvagande beslutade sig min kare reskamrat for att inte trotsa naturens makter. Istallet reste hon tillbaka till Malapascua (som nog skulle kunna vara den ultimata platsen att vara pa om man nu blir strandsatt till foljd av ett vulkanutbrott) och invantar sin stundande hemresa.
Hursomhaver. Innan var skilsmassa spenderade vi nagra dagar i symbios pa on Bohol. Pa vagen dit hade vi sallskap av ett brittskt/amerikanskt par, Anja och Drew, och en dags oavbrutet resande kom vi fram till Alona Beach som blev var utgangspunkt for vart upptackande av Bohol. Efter en morgon av ogenerat prutande fran Drews sida lyckades vi hyra en van till ett riktigt overkomligt pris och var chauffor skeppade runt oss bland katolska kyrkor, minnesmarken fran spanska kolonialtiden och oklanderligt fin natur. Sag sjalvklart till att stanna till vid Bohol's "must do'es", dvs Tarsiers (sma sma apor med gigantiska ogon) samt Chocolate Hills (kullar, kullar och mera kullar).
Chocolate Hills
The butterfly effect
Begav oss till Cebu City, landets nast storsta stad, och tog in en natt pa ett hotell som verkligen sett sina battre dagar. Har aldrig upplevt en fyllecell men kan tanka mig att vart rum hade enorma likheter med en sadan. Sjalva staden lamnade jag relativt oupptackt. Tog avsked av min Ylva i Cebu och flog vidare till la capital, vilket kandes tungt och inte kul over huvudtaget. Dels for att detta innebar slutet pa en era och dels for att Manila enligt mig ar en fruktansvart skitig och lomsk stad dar man inte kan lita pa nagon. Da jag tidigt foljande morgon skulle flyga vidare till Bali hade jag bokat rum pa ett hostel nara flygplatsen i Manila, bara for att vid ankomst inse att denna forrvirrande stads flygplats har tre terminaler med ungefar tre timmars restid mellan varje. Sjalvklart gick mitt plan fran den langst bort. Trots detta gick allt forhallandevis problemfritt anda tills jag skulle betala den oerhort frustrerande terminalavgiften pa 600 pisos. Da inga kontanter fanns kvar att tillga begav jag mig till narmaste ATM for finna att min visakort slutat fungera. YES. Personalen pa flygplatsen kunde bara informera mig om det uppiggande faktumet: no terminal fee - no boarding. Innan jag visste ordet av hade jag knuffats in i avgangshallen dar jag stod tafatt medans diverse flygplatspersonal pekade pa mig och ropade "who will pay for the swedish girl". En man med bister mustash reste sig, grep tag i min arm och jag fordes till ett bord dar 6-7 man fran mellanostern satt och diskuterade stillsamt. Mustaschmannen viskade nagot i orat pa en herre med ytterst respektgivande utseende. "You need money" fragade denne medan jag granskades med tveksam min. Osaker pa om jag vagade ta emot pengar fran man som verkade inga i nagon slags mellan ost-maffia nickade jag forsiktigt varpa denne fiskade fram en sedelbunt ur fickan. Det kandes som jag var med i jihad-versionen av Gudfadern. Med en kvart kvar till avgang kunde jag betala avgiften och springa till gaten. Se dar ja!
Pa planet hade jag turen att hamna brevid en australiensare vid namn Darren, och denne man ar verkligen vard arets ros. Han kopte en vatten, kaffe och muffins till mig pa Kuala Lumpurs flygplats da jag mellanlandade (jag var vid det laget nara svaltgransen) samt gav mig 25 australiensiska dollar som jag kunde vaxla in vid ankomst till Indonesien. Nar jag sedan landade pa Bali adopterades jag av en harjig turistgrupp fran Malaysia som gav mig ekonomisk hjalp med visum samt lift till Kuta dar jag antligen kunde mota upp med mitt nya resesallskap bestaende av Lisette, Even, Ola, Sebbe, Kalle och sa min fina Lin forstas.
Sensmoralen i denna berattelse: Allt loser sig och tack och lov for fantastiska medmanniskor.
De fyra natter spenderade i Kuta var mer an tillrackliga. Sjalva staden har, enligt mig, ingenting alls att erbjuda utover fulla vasterlanningar och oandligt med transportmojligheter (NO MOTORBIKES THANK YOU!!!!). Sa for att gora en alldeles for lang och inte vidare intressant vistelse kort stuvade vi in oss alla sju i en alldeles for liten bil och begav oss mot den lilla hamnstaden Pedang Bai. Denna stad ar egentligen inte jattespeciell men tack vare den extrema kontraste till Kuta - valkomnande lokalbefolkning och fin snorkling - var detta paradiset. Vi hade en jattemysig kvall da vi underhalls av ett oerhort karismatiskt live band innan vi tog farjan over till Balis granno Lombok. Grabbarna forstatte vidare till Gili Islands, medan vi flickor hoppade av pa Lombok for lite kvalitetstid pa de ode stranderna langs kustremsan Sengiggi. Efter tva lugna dagar dar tog vi denna morgon baten till Gili Meno och motte upp med grabbarna. Detta ar en liten o dar dykningen ska vara fenomenal.
Jag har en bra kansla.....
Syndafloden i Kuta
Hursomhaver. Innan var skilsmassa spenderade vi nagra dagar i symbios pa on Bohol. Pa vagen dit hade vi sallskap av ett brittskt/amerikanskt par, Anja och Drew, och en dags oavbrutet resande kom vi fram till Alona Beach som blev var utgangspunkt for vart upptackande av Bohol. Efter en morgon av ogenerat prutande fran Drews sida lyckades vi hyra en van till ett riktigt overkomligt pris och var chauffor skeppade runt oss bland katolska kyrkor, minnesmarken fran spanska kolonialtiden och oklanderligt fin natur. Sag sjalvklart till att stanna till vid Bohol's "must do'es", dvs Tarsiers (sma sma apor med gigantiska ogon) samt Chocolate Hills (kullar, kullar och mera kullar).
Chocolate Hills
The butterfly effect
Begav oss till Cebu City, landets nast storsta stad, och tog in en natt pa ett hotell som verkligen sett sina battre dagar. Har aldrig upplevt en fyllecell men kan tanka mig att vart rum hade enorma likheter med en sadan. Sjalva staden lamnade jag relativt oupptackt. Tog avsked av min Ylva i Cebu och flog vidare till la capital, vilket kandes tungt och inte kul over huvudtaget. Dels for att detta innebar slutet pa en era och dels for att Manila enligt mig ar en fruktansvart skitig och lomsk stad dar man inte kan lita pa nagon. Da jag tidigt foljande morgon skulle flyga vidare till Bali hade jag bokat rum pa ett hostel nara flygplatsen i Manila, bara for att vid ankomst inse att denna forrvirrande stads flygplats har tre terminaler med ungefar tre timmars restid mellan varje. Sjalvklart gick mitt plan fran den langst bort. Trots detta gick allt forhallandevis problemfritt anda tills jag skulle betala den oerhort frustrerande terminalavgiften pa 600 pisos. Da inga kontanter fanns kvar att tillga begav jag mig till narmaste ATM for finna att min visakort slutat fungera. YES. Personalen pa flygplatsen kunde bara informera mig om det uppiggande faktumet: no terminal fee - no boarding. Innan jag visste ordet av hade jag knuffats in i avgangshallen dar jag stod tafatt medans diverse flygplatspersonal pekade pa mig och ropade "who will pay for the swedish girl". En man med bister mustash reste sig, grep tag i min arm och jag fordes till ett bord dar 6-7 man fran mellanostern satt och diskuterade stillsamt. Mustaschmannen viskade nagot i orat pa en herre med ytterst respektgivande utseende. "You need money" fragade denne medan jag granskades med tveksam min. Osaker pa om jag vagade ta emot pengar fran man som verkade inga i nagon slags mellan ost-maffia nickade jag forsiktigt varpa denne fiskade fram en sedelbunt ur fickan. Det kandes som jag var med i jihad-versionen av Gudfadern. Med en kvart kvar till avgang kunde jag betala avgiften och springa till gaten. Se dar ja!
Pa planet hade jag turen att hamna brevid en australiensare vid namn Darren, och denne man ar verkligen vard arets ros. Han kopte en vatten, kaffe och muffins till mig pa Kuala Lumpurs flygplats da jag mellanlandade (jag var vid det laget nara svaltgransen) samt gav mig 25 australiensiska dollar som jag kunde vaxla in vid ankomst till Indonesien. Nar jag sedan landade pa Bali adopterades jag av en harjig turistgrupp fran Malaysia som gav mig ekonomisk hjalp med visum samt lift till Kuta dar jag antligen kunde mota upp med mitt nya resesallskap bestaende av Lisette, Even, Ola, Sebbe, Kalle och sa min fina Lin forstas.
Sensmoralen i denna berattelse: Allt loser sig och tack och lov for fantastiska medmanniskor.
De fyra natter spenderade i Kuta var mer an tillrackliga. Sjalva staden har, enligt mig, ingenting alls att erbjuda utover fulla vasterlanningar och oandligt med transportmojligheter (NO MOTORBIKES THANK YOU!!!!). Sa for att gora en alldeles for lang och inte vidare intressant vistelse kort stuvade vi in oss alla sju i en alldeles for liten bil och begav oss mot den lilla hamnstaden Pedang Bai. Denna stad ar egentligen inte jattespeciell men tack vare den extrema kontraste till Kuta - valkomnande lokalbefolkning och fin snorkling - var detta paradiset. Vi hade en jattemysig kvall da vi underhalls av ett oerhort karismatiskt live band innan vi tog farjan over till Balis granno Lombok. Grabbarna forstatte vidare till Gili Islands, medan vi flickor hoppade av pa Lombok for lite kvalitetstid pa de ode stranderna langs kustremsan Sengiggi. Efter tva lugna dagar dar tog vi denna morgon baten till Gili Meno och motte upp med grabbarna. Detta ar en liten o dar dykningen ska vara fenomenal.
Jag har en bra kansla.....
Syndafloden i Kuta
Kommentarer
Postat av: Felicia
Skönt att höra att det faktiskt finns människor som hjälper någon i "nöd"! trodde dock att fortsättningen på maffiagänget som gav dig pengar var att du skulle ta med dig olagliga föremål droger, vapen eller liknande genom tullen. TUR att så inte var fallet! När kommer du hem egentligen, jag saknar dig<3
Trackback
