Sandslottet som sprangdes
Tiden pa The Rock visade sig faktiskt bli en av hojdpunkterna pa resan, trots den slang av mindervardeskomplex som drabbade mig nar jag forst flyttade in och det faktum att det utan tvekan var det skabbigaste stallet jag bott pa. Raknade baddarna och insag att vi var 17 personer som trangdes i dormet. Fyra sma roterande flaktar hade vi att samsas om. Inga fonster vilket innebar att den enda ljuskallan var ett liten lampa i ena hornet. Rangliga sangar, kackerlackor i duschen och sa myggorna. Alla. Dessa. Myggor. Jag har aldrig under hela mitt 21-ariga liv upplevt nagot liknande. Jag undrar om mina fotter nagonsin kommer aterfa sin forna form. Sa varfor det var sa bra kan jag inte satta fingret pa. Det var val pa grund av nagot slags gemenskapssyndrom bland oss som genomlevde detta tillsammans. Men jag vet inte. Hursomhelst sa trivdes jag som fisken i vattnet.
Det var nog mycket The Rock som gjorde att jag stannade sa pass lange pa Phi Phi. Tiden forsvann dar pa nagot markligt satt. Har inte varit jatteaktiv under veckan som gatt utan snarare valdigt stillasittande. Detta med undantag fran en dag da vi agnade oss den underskattade aktiviteten cliff jumping, nagot som jag gick med pa i ett svagt ogonblick efter oavbrutna patryckningar av min sanggranne Sam. Sams dumdristiga forslag resulterade trots min skepsism i en lyckad heldag med klipphoppande, snorkling samt en tur till Maya Bay, stranden dar filmen The Beach spelades in for ack sa manga ar sedan. Kort och gott the beach-beachen.
Fran hoger: Sam, Liv, jag,
Marc och flum guide
Det var forst i forrgar jag fick andan ur vagnen och begav mig mot detta grannland i soder. Jag var lite sliten efter sista kvallen pa Phi Phi. Denna spenderades tillsammans med diverse rumskamrater samt sota Lisa fran Linkan och borjade med buffe, fortsatte med fotboll och avslutades med ett genomtankt sandsslottsbygge pa stranden. Nu ar jag i Kuala Lumpur och forsoker febrilt vanja mig vid att vara i en storstad. Blygsamma 23 timmar tog det fran avgang till ankomst. Blev avslappt klockan 04.30 igarmorse pa en liten terminal utan personal 2 mil utanfor staden. Som tur var hade jag sallskap med Marc - en hollandare jag larde kanna pa Phi Phi - och vi lyckades pa nagot satt fa tag pa en billig buss som tog oss hela vagen till chinatown och efter en stunds promenerande fann ett rum dar vi till slut fick satta ner vaskan for att sedan kollapsa och sova atta timmar i strack. Men idag ska vi gora stan!
Inte snal - ekonomisk!
Samtliga av dessa spektakulara manniskor lamnar idag Thailandet och flyger hem till sommarSverige. Jag tog avsked av Lin pa piren pa Phi Phi for tva dagar sedan. Mycket kanslofyllt. Jag saknar hennes ohammade vasen trots att jag vet att det inte ar langt kvar tills vi ar aterforenade. Annu har jag dock en liten tid kvar har och den ska tas tillvara pa med andakt innan jag beger mig tillbaka till det faktiska livet dar saker som klockor och jobb ar vanligt forekommande. Ska bli spannande att komma hem, vet inte riktigt hur jag kommer anpassa mig till en rutinbaserad existens. Men jag maste saga att det kommer vara ofantligt skont att slippa packa den dar forbannade vaskan var och varannan dag.
For att uppdatera om laget kan jag meddela att jag ha flyttat. Ar kvar pa Phi Phi men valde av ekonomiska och sociala skal att forflytta mig till backpacker-haket The Rock dar jag trangs med 12 andra manniskor i en sovsal med samma luftfuktighet som en jordkallare i regnskogen under monsunperioden. Alla mina rumskamrater verkar sa ubercoola, jag vet inte hur jag annars ska beskriva dem. Samtliga tycks vara ute och resa i flera ar och de verkar besokt varenda kontinet minst 2 ganger. Jag kanner mig fruktansvart blek och o-orginell nar jag hor de andra jamfora berattelser om huruvida det var jobbigare att bestiga Kilimanjaro pa hoppstylta eller cykla enhjuling genom Gobi-oknen. Jag kanske ska tillaga att de ar aldre an vad jag ar. Men anda. Det kanns lite grann som jag ar pa lager for extrema resenarer. Inspirerande men minimerande.
Som att mitt nya hostel inte ar spannande har pink eye tydligen borjats sprida bland de boende. Om ni, liksom jag, inte har full koll pa denna skrammande akomma sa ar det en bakteriesjukdom som satter sig i ogonen och ar extremt smittsam. Jag ar nu hyperparanoid och skoljer ogonen maniskt med handdecinfektion. Mojligt att detta beteende kommer resultera i att jag frater sonder mina ogon. Men man maste ju skydda sig.
Jag jobbar nu stenhart for att jag ska ha rad att ta ett sista dyk innan jag lamnar Thailand. Maste ju fa se de dar hajarna har som alla pratar sa mycket om. Sa jag sparar, snalar och sparar. Kom pa att basta sattet att sluta spendera pengar pa ar att lasa in planboken i ett vardeskap. Sedan lasa in nyckeln ocksa och skammas for mycket over sin klantighet for att vaga be personalen om hjalp att bryta upp skapet. Det funkar verkligen kanonbra.
Phi Phi HURRA
Vi spenderade de forsta tva natterna i ett rum som luktade kiss och var skabb i storsta allmanhet. Nu har vi hittat ett litet men mysigt rum (framfor allt billigt) som inte alls luktar kiss och har balkong. Vad kan man mer begara?
Jag och Lin har faktiskt borjat beacha. Det ni, mina damer och herrar! Jag brukar vanligtvis drabbas av brutal uttrakighet efter 10 minuter pa stranden men nu kan vi ligga i upp emot en timme. Nastan. Annars sitter vi mest i vattnet. Det ar vad vi pysslar med har. Sitter i vattnet.
Hyrde havskajak igar. Paddlade i motvind men lyckades trots mina klena armar ta oss till Monkey Beach. Ar valdigt stolt over denna prestation! Om ni undrar ar detta en fin strand pa on dar aporna haller till.
Vi narvarade vid Full Moon-partyt pa Koh Phangan innan vi lamnde on. Det var en upplevelse utover det vanliga. Kvallen borjade med att jag stotte pa Anya och Drew - paret jag och Ylva umgicks med i Filippinerna. Valdigt ovantat och himla kul.
Vi motte upp med Ganget pa Koh Phangan ocksa. Denna aterforening var angenam men inte sarskilt langvarig da jag och Lin drog till Burma direkt efter Full Moon pa uppdrag visa run. Vistelsen dar var kort och hyfsat odramatisk. Naturen var nice men staden Kawthaung var fruktansvard. Det vi sag. Var bara dar och stamplade passet och kopte tva flaskor billig rom som bada lyckades ga sonder i min vaska. Alla mina agodelar luktar nu gammal piratalkis. Inte kul.
Det regnar har. Men jag overlever.
